E d i t h S ö d e r g r a n —

translated by C D E s k i l s o n

Autumn’s Final Flower

I am autumn’s final flower:

I was rocked in summer’s cradle

and set to watch a northern breeze

while red flames licked

my snowy cheek.

I am autumn’s final flower:

the youngest seed of a spring gone by

and it’s so easy for the last to die.

I’ve seen the lake, magical and blue,

heard summer’s heart drum its tattoo,

my cup holds only dying’s bud.

I am autumn’s final flower:

I’ve seen the vast and starry earth,

seen light blaze from a distant hearth.

It’s easy now to follow that same path

where I will close the doors to death:

I am autumn’s final flower.

Höstens sista blomma

Jag är höstens sista blomma.

Jag blev vaggad uti sommarens vagga,

jag blev ställd på vakt mot nordens vind,

röda flammor slogo ut

på min vita kind.

Jag är höstens sista blomma.

Jag är den döda vårens yngsta frö,

det är så lätt att som den sista dö;

jag har sett sjön så sagolik och blå,

jag hört den döda sommarens hjärta slå,

min kalk bär intet annat frö än dödens.

Jag är höstens sista blomma.

Jag har sett höstens djupa stjärnevärldar,

jag skådat ljus från fjärran varma härdar,

det är så lätt att följa samma väg,

jag skall stänga dödens portar.

Jag är höstens sista blomma.

The Gray Autumn Lake

The gray autumn lake

dreams deeply

of a spring-white island

sunk in the sea.

The gray autumn lake

whose ripples hide,

whose mirror forsakes

these days that die.

The gray autumn lake

gently, silently lifts up its sky

while in the blink of an eye

life and death kiss in its sleepy wake.

Höstens bleka sjö

Höstens bleka sjö

tunga drömmar drömmer

om en vårvit ö

som sjönk i havet.

Höstens bleka sjö,

hur din krusning gömmer,

hur din spegel glömmer

dagar som dö.

Höstens bleka sjö

bär sin höga himmel lätt och tyst,

såsom liv och död i ett ögonblick

i en somnad våg varandra kysst.

Farewell

My heart grew stubborn and cold

once I started longing for your touch.

My sisters haven’t noticed

I no longer look at them.

Now, I don’t speak to anyone

and don’t know how often

I nurse this gentle purring in my breast.

I wanted to feel some melancholy

but my heart’s full, I laugh at everything.

I’m doing what I never wanted to—

sisters, hold me back—

I do not wish to leave you.

He stands before me when I close my eyes;

all my thoughts are of him, no one else.

___

My life now is perilous as thundering sky

and false as water’s reflection:

my life walks a high tightrope

and I dare not watch.

All the hopes I had yesterday

droop like the lowest palm fronds;

all my prayers were empty, unanswered.

I’d take back all my words

but I gifted everything to those

who wished me well before.

When I really think about it

I have nothing left but my black hair,

these two long snaking, sliding braids.

My lips are glowing coals

and I can’t recall when they first burned

the terrible fire that turned my girlhood to ash.

Oh, it’s fatal as a sword’s final blow—

I’m leaving without farewell, without notice,

I’ll vanish and never return.

Avsked

Egensinnigt och kallt blev mitt hjärta

sen jag började längta efter dina smekningar.

Mina systrar hava ännu icke märkt

att jag icke mera ser på dem . . .

Jag talar aldrig mer med någon . . .

Jag vet ej huru ofta

jag kysser den lilla kattungen som sover vid mitt bröst.

Gärna ville jag hava en smula ledsamt,

men mitt hjärta är lyckligt och skrattar åt allt.

Mina systrar, jag gör, vad jag aldrig har velat,

mina systrar, hållen mig tillbaka—

jag vill icke gå bort från eder.

När jag sluter mina ögon, står han framför mig,

jag har många tankar för honom och inga för alla de andra.

- - - - - - - - - - - - - - - - - -

Mitt liv har blivit hotfullt som en ovädershimmel,

mitt liv har blivit falskt som ett speglande vatten,

mitt liv går på en lina högt uppe i luften:

jag vågar icke se det.

Alla önskningar, jag hade i går,

sloka som de lägsta bladen på palmens stjälk,

alla böner, jag sände i går,

äro överflödiga och obesvarade.

Alla mina ord har jag tagit tillbaka,

och allt vad jag ägde har jag skänkt åt de fattiga,

som önskade mig lycka.

När jag riktigt tänker,

har jag ingenting kvar utav mig själv än mitt svarta hår,

mina två långa flätor, som glida som ormar.

Mina läppar hava blivit glödande kol,

jag minns ej mer, när de började brinna . . .

Förfärlig var den stora branden som lade min ungdom i aska.

Ack, det oundvikliga skall ske som ett svärdshugg—

jag går utan avsked och obemärkt,

jag går helt och kommer aldrig åter.

We Women

We women—we are so close to this rich earth.

We ask the cuckoo what to expect of spring,

we throw our arms around a bare pine,

we search the sunset for signs and counsel.

I once loved a man: he believed in nothing—

he came one cold day with his vacant eyes,

he left one heavy day with his forgetful brow.

If my child does not live, it is his—

Vi kvinnor

Vi kvinnor, vi äro så nära den bruna jorden.

Vi fråga göken, vad han väntar av våren,

vi slå våra armar kring den kala furan,

vi forska i solnedgången efter tecken och råd.

Jag älskade en gång en man, han trodde på ingenting . . .

Han kom en kall dag med tomma ögon,

han gick en tunga dag med glömska över pannan.

Om mitt barn icke lever, är det hans . . .

.